Idag skulle min kära moster ha blivit 79 år men hon gick bort hastigt i cancer för 8 år sedan. Jag stod henne nära och jag saknar henne nästan dagligen.
Just nu rullar mitt liv på i en hastighet av 300 km/timmen. När jag satte mig ner i soffan nu ikväll så kom jag på att jag nog borde ha åkt till hennes grav med ett ljus men glömde bort det i allt annat som pågår i nuet. Det får mig återigen att tänka på det här med om jag ska ha en gravplats eller om mina kära ska strö min aska för vinden. Jag vill helst bli strödd i vinden en solig dag men maken tycker att det är egoistiskt tänkt för de efterlevande ska kunna ha en plats att gå till och sörja men också att minnas.
Men jag tycker att en grav ger så mycket mer skuldkänslor och måsten än vad det ger mig stöd i sorgen. Det kan ge en tillfällig tröst precis i början men sedan blir det bara krav.
Jag tycker att tanken är det viktigaste och de som jag saknar tänker jag ofta på men besöker kyrkogårdarna väldigt sällan. Jag tror att när jag är död så kommer jag att bli ”varm” av tankar som personer tänker om mig mer än ett ”krav” tänt ljus på en grav.
Kram